Undran...
Min vånda... Ett barns vånda...
Just nu håller jag på och skriver en bok om min barndom, övergrepp jag utsattes för och vad följderna kan bli.
Efterhand som boken har börjat ta form, har jag låtit några av mina vänner läsa den för att ge mig "feedback".
Skrivandet av boken har blivit en resa genom tid och rum, och genom detta har jag fått en bearbetning som inte kan köpas för pengar.
När jag skriver om mina upplevelser, så återupplever jag dem. Jag känner allt jag kände då, jag känner lukt, smak och även fysisk beröring. Jag har fått uppleva att sitta i min älskade morfars famn igen medan han berättar sagor för mig och mina systrar,
Men jag har också fått uppleva övergreppen igen. Jag har fått känna det som pedofiler gjorde mot mig, utan eftertanke, utan ånger...
Det har dock varit värt det, då jag har upptäckt att jag genom detta kan lämna det bakom mig.
Men så hände det...
Det känns som om någon har hällt tjock lera ner genom både mat- och luftstrupen. Bröstet är alldeles för trångt och andningen är ytlig. Magen känns som en stor klump samtidigt som den känns tom. Och den krampar... Fy vad den krampar.
Och i huvudet finns nu tankar som inte borde få finnas där... "Du är värdelös!" "Du vill bara ha uppmärksamhet!" "Du överdriver!" "Du har bara fantiserat!" "Du ljuger!" "Ditt värdelösa luder som bara vill bortförklara ditt eget beteende!"
Och mera därtill... som jag inte ens kan få mig att sätta på pränt.
Varför??
Jo, för att en av mina vänner ifrågasätter min trovärdighet. En av mina vänner som känner mig bättre än någon annan någonsin gjort.
Detta får mig att undra...
Vad händer då med ett barn som blir ifrågasatt?
Hur mår detta barn?
Ett barn som äntligen vågat berätta.
Ett barn som har fått höra att om det bara berättar, så skall det få hjälp.
Ett barn som äntligen vågade lite tillräckligt på någon för att berätta allt.
Vad sker med en liten barnasjäl när det ifrågasätts?
Får vi ifrågasätta? Bör vi inte tänka "Om jag har svårt att ta till mig barnets fruktansvärda berättelse, så är det kanske inte barnet det är fel på:"
Bör vi inte visa barnet tilltro? En tilltro som nog är det barnet längtar efter mest av allt, då en vuxen bestal barnet på den odelade tilltro det hade till oss vuxna...
Får vi svika barnet?
Varför svek du mig...
